Att färdas till framtiden för att finna samtiden Algblomning av Sten Rosendahl
Läses bäst:
Även om Sten Rosendahls roman är lättläst och deckargåtan hastigt driver läsaren mot slutet är det en fördel att ändå befinna sig i en meditativ och lugn miljö. Det för att romanen – och kanske mer dess ansats och metanivå än intrigen – är väl värd att stanna upp och begrunda. Varför har författaren valt de komponenter och scener han har valt för att berätta en dystopi som på många sätt inte är en dystopi. Vad säger romanen om vår samtid och våra föreställningar?
Underjorden har lockat oss människor sedan urminnes tider. I stort sett alla mytologier har sitt hades eller helvete dit de olycksaligt förtappades själar förs efter döden och framlever i evig pina. Möjligen är det för att mörkret och fasorna påminner så mycket om vårt undermedvetnas irrgångar och tunnlar.
I modernare skildringar, som Karin Boyes Kallocain eller Sten Rosendahls Algblomning, är det istället samhället självt som förpassats till en tillvaro under jord, till en artificiell värld där det totalitära upprätthållandet av privilegier och status är den styrande maktens främsta intresse. I fallet Kallocain är orsaken till tillståndet ett krig mellan två stater medan det i Algblomning handlar om efterdyningarna till en naturkatastrof.
När romanen inleds har det gått tvåhundra år sedan en kosmisk blixt från ett annat solsystem på ett ögonblick träffat vår planet, utplånat ozonlagret och gjort liv ovan jord omöjligt för annat än alger. Stockholm är ett slutet och hårt klassindelat samhälle under marknivån dominerat av trängsel, övervakning samt brist på både mat och dagsljus för de människor som lever där.
Ständigt gör den gamla tiden – alltså vår egen nutid – sig påmind:
Hissen upp till Katarinatornets övre våningar gick på utsidan av byggnaden. May såg frånvarande ut över stadsbilden framför sig. Algsörjan bredde ut sig till oändlighet vid marknivån och över ett nästan helt översvämmat Djurgården på andra sidan. I hissen fanns en bild på den nöjespark som en gång funnits där. Hon äcklades av synen av alger som klättrade på utsidan av glasfonden som utgjorde den inre havsbarriären och vände sig om för att ägna resten av hissresan åt att sänka sin puls genom djupa andetag inför mötet med sin mamma.
Inspektör May Born arbetar på centralpolisens säkerhetsrotel. I sitt första mordfall efter en ofrivillig tjänstledighet träffar hon på Tom Lexler, en dörrknackande försäljare av städrobotar i tunnelnivåerna. Han visar sig ha stora kunskaper om det tidigare Stockholm, det ovan jord, via arkiv och vistelser hos hotellkedjan Everview, som inte bara erbjuder rum utan även virtuella upplevelser från världen innan katastrofen.
Intrigen spinner runt en uppfinningsrik supporttekniker vid namn Max som dagligdags utför reparationer på städroboten Dustobit, men vars kunskaper om möjligheterna att manipulera Everviews virtuella upplevelser gör honom farlig. Så mycket mer går inte att skriva om handlingen utan att spoliera för en läsare. Det som dock är väl värt att uppehålla sig vid är att under May Borns och Tom Lexlers jakt på förövarna kommer de ständigt i kontakt med det Stockholm som är vårt. I själva verket tycks det vara poängen med romanen.
Jag tänker på filosofen Walter Benjamin när jag läser Algblomning. På samma sätt som Benjamin agerade detektiv i sin samtids Paris för att hitta det förflutnas spår agerar Sten Rosendahl detektiv i en framtid för att därifrån hitta tillbaka till vår samtid. Som om den framtida fiktionen om megastaden Stockholm är berättelsen om våra dagars huvudstad, dess invånares rädslor och förhoppningar.
Walter Benjamin skriver i Passagearbetet: ”Det har inte funnits någon epok som inte kände sig i excentrisk mening ’modern’ och trodde sig stå omedelbart inför avgrunden. Det förtvivlat klara medvetandet om att stå mitt uppe i en avgörande kris är kroniskt för mänskligheten. Varje tid anser sig vara ohjälpligt nymodig.”
Rosendahls framtidsvärld blir denna avgrund som skapas av en kris som ännu inte hänt, men samtidigt har det. Detta genom fiktionens förtrollande förmåga att frammana uppenbarelser och visioner. Kärnan i berättelsen är följande passage:
Max måste ha kommit över all denna förlorade kunskap i något gammalt arkiv, kanske hade han till och med använt Everview för att utforska Everview! Tanken var svindlande, det var mycket som gått förlorat sedan katastrofen. Men om en grupp hade tillgång till historiska källor, till äkta gammal kunskap genom historien, hade de ett oändligt överläge. Det måste ha varit oemotståndligt för Max och hans medbrottslingar. Tom förstod lockelsen, även om det för honom mest var känslomässigt: att få tillbaka sin historia, och känslan av hopp om en framtid någonstans.
Romanen är förrädiskt lättläst, men betydligt mer sinnrik och intrikat än en första genomläsning ger vid handen. Det är alltså väl värt att stanna upp, bläddra tillbaka och begrunda innan man hastar vidare mot det rafflande slutet. Det är även väl värt att reflektera över vad denna uppdiktade värld säger om oss i vår tid, våra föreställningar och farhågor.
För detta är i sanning ett försök att färdas till framtiden för att finna samtiden.
Fakta om boken:
Författare: Sten Rosendahl
Band: Häftad
ISBN: 9789198403602
Språk: Svenska
Utgiven:2017-09-28
Förlag: Förlag Futur
Antal sidor: 255