Det melankoliska lugnet före stormen
Hägring 38 av Kjell Westö
Läses bäst:
Kjell Westös roman kräver en del förkunskaper om vårt östra grannland. Har man dem inte fyller man enklast ut luckorna via Wikipedia. Snart fångas man av denna lika melankoliska som vackra berättelse om ett land så snarlikt vårt, men med andra hjärtesorger, tragedier och sin egen brutala naivitet. Berättelsen blir en spegelbild av våra fördolda sår, de vi möjligen ännu inte låtsas om.För den historieintresserade med ett öppet sinne är det här en bok som berikar, språkligt, andligt och intellektuellt, på ett sätt som fastnar på djupet och inte lämnar en.
Många i vårt land hyser den där sorgset trånande kärleken till Finland, en kärlek som säkerligen härrör från det aldrig riktigt bearbetade traumat efter separationen 1809 och som väl bäst formulerades i den lika blint romantiska som djupt sympatiska parollen under Vinterkriget: Finlands sak är vår.
Om någon av oss, som hyser den kärleken, en vacker sommardag kör bil längs vägen mot Hangö och vid Dragsvik utanför Ekenäs aningslöst stannar till vid minnesmärket över fånglägret för de röda möter vi där ett mörker som inte är vårt, men som lika gärna kunde ha varit det.
I Kjell Westös Hägring 38 bildar denna grymma och förträngda tragedi från sommaren 1918 fond till det rofyllda och melankoliska året 1938 i Helsingfors strax innan stormen ånyo bryter ut och världen störtas i brand.
Onsdagen den 16 mars står advokat Claes Thune värd för sällskapet Onsdagsklubbens möte vilket han väljer att hålla på kontoret. Till hjälp att förpläga de invigda tar han sin nya sekreterare, fru Mathilda Wiik. Under kvällen hör hon bland medlemmarna rösten av en plågoande från sin tid som röd fånge tjugo år tidigare. Minnena från Dragsviks svältläger återvänder vartefter:
En morgon serverades fångarna — det visade sig senare att det varit ett misstag och inte ett försök att döda de svagaste — rutten ost. Det var svårt att få ner osten, de flesta kräktes redan av lukten. Men somliga åt, och samma eftermiddag hittades ett dussintal män döda på olika ställen i lägret. De satt lutade mot trädstammar eller låg i sanden eller på golvet inne i barackerna, alla med halvtuggad ost mellan tänderna och mögeltäckta bitar i handen.
Romanen handlar om hur gamla vänskaper bryts isär av de nya auktoritära ideologiernas kraft. Humanisten och liberalen Claes Thune – djupt bedrövad efter skilsmässan från hustru Gabi – manar till intellektet och alla människors rätt till ett värdigt liv, medan flera av hans vänner dras till den lika förföriska som besinningslösa röst som hörs från Hitler och hans anhang. Vid sidan om står Mathilda så traumatiserad av minnena att de blivit till en inre demon:Miljafröken som saboterar hennes lycka och liv.
Eftersom läsaren redan vet vad som väntar vårt östra grannland runt hörnet – tre förödande krig under loppet av fem år – framstår den oskuldsfulla ytan under året 1938, där livet i Helsingfors med omnejd flyter långsamt fram likt en bekymmerslös idyll, som närmast hjärtskärande. Som om de följande olycksåren drog över Finland utan möjlighet att värja sig. Men här finns tecken, främst Mathilda Wiik och hennes trauman, men även en skandal vid friidrottstävlingarna, som tycks bekräfta Zygmunt Baumans påstående: ”Det som händer är aldrig oförutsägbart: det finns alltid intrång, slarv, inkompetens, utelämnanden som kunde ha förhindrat händelsen.”
Att slåss ensam mot världen är tungt och svårt, vare sig kampen förs mot minnen eller för det som är rätt och sant. Även om advokat Thune och fru Wiik ständigt närmar sig varandra, rör sig i den andres smärtfyllda cirklar, utgör klasskillnaderna en oöverstiglig barriär. Det är som om berättelsen försöker tyda ovan nämnde Zygmunt Baumans kryptiska ord: ”För att en ska bli fri måste det finnas två.” Dit når de båda protagonisterna ej.
En magiskt välskriven roman, så språkligt stringent att man tror sig förflyttad till en annan tid.
