Kärleken som självutplåning
Djävulsnyckeln av Charlotta von Zweigbergk
Läses bäst:
För alla som någon gång befunnit sig i en trasslig relation är Djävulsnyckeln ett måste – ja, närmast att betrakta som biblioterapi. Boken kan med fördel läsas av flera och tjäna som utgångspunkt för ett öppet gruppsamtal om tvåsamhetens faror och begränsningar. I egenskap av feelbad blir romanen ett slags kontrapunkt till såväl självhjälpshysterin som genrelitteraturens nyanslösa känsloregister. Detta är en studie i hur vi ständigt agerar mot bättre vetande utan att för den skull kunna göra något åt det.
Ingenting präglar vår samtid så mycket som kravet på att bli de vi är ämnade att vara. Positiv närvaro i nuet, goda och sunda vanor, samt en vänlig förmåga att sätta gränser för oss själva och andra är mantran vi fyller vår tillvaro med. Men vad händer när det blir tvärtom? När en stark, kompetent och mogen kvinna med stor integritet förlorar sig själv fullkomligt i tvåsamheten med en intetsägande tölp?
De träffas av en slump. Minna passerar förbi Kennys hus när hon är ute med hunden. Kenny kommer ut på trappan och de börjar prata. Ungefär ett år senare – efter en passionerad och romantisk uppvaktning från Kennys sida, som vem som helst skulle falla pladask för – blir de ett par. Men i och med det förändras också allt. Kenny slutar se på Minna, slutar bry sig om henne, ignorerar henne fullkomligt när de befinner sig i sällskap och försakar henne ständigt till förmån för sin dotter. Bit för bit bryts Minna ner av den obegripliga förödmjukelsen.
Man skulle kunna betrakta Djävulsnyckeln som ett slags omvänd utvecklingsroman. Istället för en ung kvinna som bryter upp och ger sig ut för att upptäcka världen, deterministiskt styrd av arv och miljö, träffar vi här en medelålders och stadgad kvinna som i lilla Medby tappar bort sitt jag, sin självuppfattning, för att kliva in i och få rätsida på sin partners besynnerliga beteende:
Ju mer hal och avståndstagande Kenny blir desto mer ihärdig blir hon. Att försöka förstå och att få komma honom nära blir som en besatthet hos henne. Minna vet inte hur det ligger till men besattheten påminner om en förälskelse. Hon gör allt för att de ska få tid tillsammans och komma närmare varandra. Även åtrån triggas, hon ska helt enkelt ha den här karln i säng, hon vill dunka honom tills han reagerar på ett eller annat sätt. Hennes förnuft försöker förklara att det är dags att gå, att ge upp den här plåtgubben men hon har svårt att ta sig loss när det enda hon fantiserar om är att få kyssa honom galen. Han som inte ens gillar kyssar.
Det finns något gripande med dessa båda antihjältar, Minna och Kenny. Den förra så självständig, i nära kontakt med sig själv och sina känslor, samtidigt så snar att förfalla till ett närmast pubertalt beteende med gråtattacker och svartsjuka. Hon kallar exempelvis sin partners hem för bajshuset, utan att för den skull klara av att hålla sig därifrån. Kenny är bisarr med sitt närmast sävliga översitteri och svekfullhet som han tycks fullkomligt omedveten om – ständigt ber han om förlåtelse och lovar bot och bättring – bara för att i nästa ögonblick fortsätta med sina övertramp och bristande empati.
I vår tids industrialiserade genrelitteratur med sina ofta lika ytliga som förutsägbara karaktärer blir parets tragikomiska tillkortakommanden och Minnas ständiga kamp lika mycket mot sin egen irrationalitet som för att vinna sin partners ömhetsbevis en befriande läsning. Man både ler igenkännande och förfäras över den självdestruktiva malström som möter en längs raderna.
Stilistiskt är romanen som en läcker pastasallad. Språket flyter lätt, vardagligt nära och intimt, utan att för den skull bli fattigt. Även de detaljerade sexscenerna fungerar i den här romanen eftersom de är lyckligt polerade från både klyschor och överdrifter.Rytmen är jämn trots tragiken och det smakar nyttigt och gott att läsa Djävulsnyckeln. Hungern stillas utan att man för den skull blir övermätt.
Ett snyggt grepp är att jag-formen i bokens första del byts till tredje person efter kapitel 21 med avslutningsorden:
Enda valet stod mellan att göra slut eller stanna, och i hastigheten valde jag att stanna. Det betyder att jag gör slut på mig själv för valet stod mellan honom eller mig. Jag stod inte upp för mig själv utan lät mig tryckas till och bli den där våta fläcken jag ibland känner mig som med honom. Jag har inte fått plats och nu har jag svikit mig själv och försvunnit. Jag är bara en hon. En tom hon.
Inte förrän i de sista två kapitlen återtar Minna sig själv och jag-formen återkommer. Snyggt, riktigt snyggt!
Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår webbplats. Om du fortsätter att använda denna webbplats kommer vi att anta att du godkänner detta.Ok
