En förlorad pappa, men ändå så närvarande
Dippen och jag av Charlotta von Zweigbergk
Läses bäst:
Den här boken lämpar sig för dig som har förlorat en anhörig eller kär vän, någon du gärna vill hålla i hågkomst. Kanske har du fått lite egentid en helg och är uppfylld av minnen och tankar på den människa som stod dig så nära, men du nu har förlorat. Då passar den här boken. För det är en berättelse som visar hur vi alla lever vidare – trots våra brister och tillkortakommanden – hos de som höll oss intill sitt hjärta. Ty ingen dör så fattig att den inte efterlämnar något. Det finns alltid någon som har älskat oss för den vi är och var.
Många av oss har minnen av ögonblick med våra föräldrar som framträder med en skärpa bortom tid och rum. Vi ryser av glädje och blir varma när vi tänker på den gång då vi gjorde något på tu man hand och kom varandra extra nära. Eller den ångestfyllda och avgrundsdjupa klyfta som uppstår vid minnet av en stor konflikt eller separation.
Dippen och jag inleds med ett sådant ögonblick. Det är första dagen efter att beskedet har kommit att fadern har alzheimer. Dottern, av pappan kallad Lötchen, besöker en kinarestaurang i Visby tillsammans med Dippen som hon kallar sin far. Hon håller honom inte under armen som hon brukar för att han inte ska känna sig som en sjukling, men konstaterar: ”Nu när han skulle behöva att jag höll honom, då är det enda tillfället som jag inte gör det. Jag har alltid hållit i honom och alltid tyckt om det. Han har alltid känts så mycket pappa, så mycket man för mig. Lång, stor, strävtygad.”
Jurgen von Zweigbergk var en gentleman av den gamla skolan, det förstår man omgående. Charmören och kvinnojägaren gifte sig tre gånger, gjorde karriär som journalist först på Sydsvenska Dagbladet för att sluta som chefredaktör och ansvarig utgivare på Gotlands Allehanda. Hans egen far var major och väntade ivrigt på att sonen skulle få en manlig arvtagare till adelsskapet, istället blev det fem döttrar. Det finns något pojkaktigt romantiskt och djupt sympatiskt i Jurgens närmast maniska intresse för gotlandsbåten Hansa som mystiskt förliste mot slutet av Andra världskriget. Till slut skrev han en bok om det.
Men det finns också en annan sida hos honom. I en av bokens många starka scener befinner sig Charlotta, två eller tre år gammal,ensam med sin far i sommarhuset. Han eldar i vedspisen, men snart verkar han tappa besinningen och slänger mer och mer bränsle på elden. Charlotta blir rädd och börjar gråta, men pappan är oberörd. ”Det mest skrämmande”, skriver hon, ”är att han inte tar någon notis om min rädsla. Så börjar han ta några av mina saker och slänger i den sprakande elden. Jag gråter ännu mer och han börjar skratta, ett högt galet skratt. Sak efter sak, mina saker, slängs in i elden och jag blir fullkomligt förtvivlad.”
Boken handlar om en från början sammansatt person – å ena sidan jovialiskt underhållande och empatisk, å andra sidan med psykiska störningar och missbruk – som till slut drabbas av en sjukdom som förändrar honom i grunden. Trots det betraktar Charlotta fadern med en mogen och humoristisk ömhet som vägrar förfalla till bitterhet och förakt. Hur illa han än periodvis uppträder mot henne. Det är kärleken som vinner, om det råder ingen tvekan.
Det finns så mycket att återge ur berättelsen, som när fadern och hans sista hustru står gråtande och förvirrade på Centralstationen i Stockholm, eller rädslan för sjukhuset, men det är bättre att överlåta dessa upplevelser åt läsaren själv.
Charlotta von Zweigbergks språkkänsla är på topp i den här skildringen och stilen påminner om någon av Mozarts symfonier: som ett leende genom ett tårdränkt ansikte. Minnena och scenerna glider elegant över i varandra, författaren stannar upp där det är lämpligt och hastar där så är motiverat. Lite som Glenn Gold över pianotangenterna på sin tid. Verkligen en läsupplevelse att minnas.
