Lustfylld läsupplevelse för finsmakaren
Singer av Petter Lindgren
Läses bäst:
Den här kortromanen är given för bokcirkeln som kanske fastnat i att läsa feelgood eller deckare och behöver omväxling.Läs den gärna ett par veckor i förväg så att den får sjunka in, servera en riktigt god middag med vin och levande ljus innan ni bakåtlutade i soffan – möjligen ackompanjerade av en konjakskupa – tar er an analysen av detta språkliga klockspel. En garanterat minnesvärd kväll!
Den ryske poeten och nobelpristagaren Joseph Brodsky hävdade att konsten alltid värjer sig för upprepningen, det vill säga aldrig gör om något som tidigare gjorts. Det ställer den i motsatsförhållande till vardagen där upprepningen är själva förutsättningen för framgångsrik kommunikation.
Upprepningen i reklam, propaganda, genrelitteratur och dokusåpor är högst medveten eftersom det är genom igenkänningen vi identifierar oss och känner oss trygga. Vi vet vad vi kommer att få innan vi har fått det. Det som gör konsten svår och provocerande för många är att den alltid rör sig framåt mot förnyelsen och avskyr att göra om samma sak. Vi vet därför inte på förhand vad vi har att vänta oss.
Petter Lindgrens kortroman Singer är en sådan berättelse där vi på förhand inte vet vad vi har att vänta oss. Jaget, Singer, är ensam vaktpost på ön Skrapan längst ut i havsbandet. Det är slutet av andra världskriget och Singer ska snart avlösas av Intet. Det händer saker, finns viss dramatik, men romanens handling är snarast språket självt, eller rättare erinran om ett språk.
Stilen ger en melankolisk förnimmelse av beredskapsfilmernas Sickan Carlsson i Landstormens lilla Lotta. Mustigheten, hurtigheten, pliktuppfyllnaden och alla förnumstigt uppräknade tekniska detaljer – den sociala ingenjörskonstens credo. Och ändå skär ett sorgset och plågat leende genom texten. Meningarna bryts av mot sina antiteser som förtvivlade vågor mot hårda klippor. Som om det är i propagandans mest klämkäcka fraser smärtan över meningslösheten är som störst. Smaka exmepelvis på följande:
Inbegripen i denna skenande koreografi betraktade jag oavvänt Hans Majestät Konungens vänliga hästanlete med vilket jag tidigare gjort mig bekant i Febus men som nu långsamt seglade upp mot zenit. Hans mun formades till ett o men intet ljud kom ur den, och sedan gick solen i moln bakom hans svarta cylinderhatt. Under mig öppnade sig en buteljgrön evighet, så genomsiktlig och frisk till utseendet att det var svårt att föreställa sig att tusen sinom tusen kolonibarn genom åren hade sänkt sina smutsiga kroppar i den. Jag föll.
Även den handling som framträder under de språkliga pärlbanden bjuder på överraskningar. Inledningsvis tycks Singer vara en beskedlig och plikttrogen beväring som håller ställningarna ”genom att under dygnets ljusa timmar vandra Skrapan runt” med flottans instruktionsbok i bröstfickan, annars försjunken i 91:an Karlsson. Hans enda nyfikenhet på människor tycks gälla professor Hornsärvs unga hustru.
Men i mitten av boken händer något. Singer står på en scen och en konteramiral ”började sin besiktning med att luta sig fram och titta in i min bröstkorg, via den runda och femöringsstora öppning genom vilken brännkammaren och den gyroupphängda lilla gaslågan kan inspekteras.” Vad eller vem är Singer, egentligen? Mot slutet tycks jaget och texten bli ett och detsamma och maskinen ”som frambringar dessa rader kommer troligtvis att sluta sina dagar i den djupaste av Östersjöns depressioner, så illa sliten är hon.”
Jag kommer att tänka på den franske litteraturkritikern Roland Barthes ord när jag läser den här boken: ”Det som jag uppskattar i en berättelse är alltså inte direkt dess innehåll eller struktur utan snarare de rispor jag åsamkar dess vackra yta.” Singer är en lustfylld läsupplevelse för finsmakaren. Det vågar jag lova.
Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår webbplats. Om du fortsätter att använda denna webbplats kommer vi att anta att du godkänner detta.Ok
